Grandfather Mountain & Mile High Swinging Bridge

Tisdagen den 1:a juli och således en ny månad och lite svindlande är det att tänka på att vi faktiskt inte kommer återse Sverige förrän när slutet av denna månad närmar sig. Idag steg vi upp riktigt tidigt för att kunna komma iväg redan vid 8-snåret. Fridis hade sett emot denna frukost då det var den första som skulle vara en ”hot breakfast”, alltså erbjuda lite mer än de numera sedvanliga våfflorna. Vi kunde dock konstatera att trots att utbudet var det största hittills så var inte kvalitén något att jubla över. Fridis förfärades över hur man lyckas med att misslyckas med äggröra och fick besviket se sin jätteportion ”face’a” papperskorgen.  Vi snodde istället med oss en extra banan för att få lite valuta för våra riksdaler.

Strax efter 8 hade vi kört de 20 minuter det tog att ta sig till dagens utmaning, bestigningen av det högsta berget i denna bergskedja, nämligen Grandfather Mountain. Berget i sig hör till bergstopparna kallade Blue Ridge Mountains, som i sin tur är en del av Appalacherna. Detta grandfaderliga berg ligger 5946 feet, alltså 1812 meter över havet, och då vi måste vidare under dagen hann vi inte med att ta vandringslederna till toppen, utan lät helt sonika Fiestan tuffa på uppåt för de branta, slingriga vägarna. Här finns flera stopp på vägen upp mot toppen. Till exempel finns här ett mindre habitat med svartbjörnar, det vackra örnparet Sitka och Griffin samt några uttrar och även ”white tailed deer” som påminner mycket om våra de svenska rådjuren. Dessa hade vi dock sett på närmare håll bara en halvtimme tidigare då Thess fick stanna för att släppa fram Mamma Deer, med tillhörande vingliga, färska kid, över vägen. Att se djur i hägn är alltid lite beklämmande men vi informerades om att alla de individer som befann sig här inte hade klarat sig i det vilda av olika orsaker.

Vidare längs med vägen stannade vi också till vid den kanske mest berömda kurvan i dessa bergskedjorna, nämligen Forrest Gump Curve. Yep, ni hörde rätt. Vi följer Mr Gump i hans fotspår! I filmen kan man se hur Forrest springer genom denna kurva och upp längs med vägen då han tar sin ”lilla” löptur genom Amerika. Thess passade på även hon att ta en ”löptur”.

Ja, Thess "fulspringer"...

 I Forrests fotspår

Nu var vi nyfikna på toppen och körde därför uppåt, uppåt, uppåt längs med berget och snart så stod vi där. Högt, högt uppe. Eftersom vi varit så morgonpigga var vi nästintill själva och det utlovade regnet som skulle komma in mellan klocka 8-11 lyste fortfarande med sin frånvaro. För att ta sig till toppen-toppen av Grandfather Mountain var man dock tvungen att gå över the Mile High Swinging Bridge som befann sig sisådär 1 mile över markytan, alltså ca 1600 meter. Tidigare var denna bro en hängbro, gjord av trä och då vågar ingen av oss tänka på hur fasligt otäckt det måste ha varit att ta sig över där. Numera är den restaurerad och gjord av stål vilket inte gör den riktigt lika rörlig så både Thess och Fridis vågade sig över. På vägen över stötte vi även på de första Amishpersonerna som vi sett hittills. De verkade lättade över att ta sig tillbaka, ner från berget så när vi väl nådde toppen blev vi ganska snabbt ensamma då de sista personerna avlägsnade sig. Gångvägen bör kanske tilläggas.

Här på toppen blåste det och friskade på ganska rejält och det gällde att stå stadigt på benen. Vi blev dock varma i kläderna efter ett tag och roade oss med ytterligare en fotosession samtidigt som vi njöt av solskenet som lyste upp dalen. Thess placerade sig med benen hängades över bergskammen men fick sjuk svindel då hon öppnade sina ögon, så på de korten är ögonen hårt slutna – tur att vi hade solglasögongen med oss! Lagom till att vi kände oss nöjda och klara med vårt besök på Grandfather började det, självklart, att mulna på och sikten försämrades avsevärt. Man får tacka för tajmingen, återigen! 

 Ett våghalsigt hopp på Grandfathers yttersta topp!

 

 Stadiga ben!

 

 Fridis med matchande outfit!

 

Reach for the sky!

 

 

 Fi fasen vad högt!

 

 Fridis chillar on top of Grandfather!

 

Vi hade någon timme till övers och bestämde oss lite spontant att ta vägen förbi en annan sevärdhet som Fridis hade spanat in. Linville falls låg en bit bort men vi lyckades lokalisera oss även dit. Här tog vi en vandringsled som ledde oss genom skogen och till flera fina vattenfall. Vi kände oss hurtiga och pigga så när vi väl kom åter till startpunkten tyckte Fridis att vi kunde väl lika gärna ta den led som var utmärkt som ”difficult” då den skulle ta oss än närmre ett av de mäktiga vattenfall vi tidigare sett. ”Difficult” visade sig inte vara så svårt utan lite smalare och kanske något brantare men utan några större vedermödor lyckades vi faktiskt ta oss ända fram till utsiktspunkten.

På vägen tillbaka var benen fräscha och då det gick utför tyckte Fridis att vi kunde väl springa lite?! Sagt och gjort, Thess tog täten. I en himla fart flög vi över både stockar och sten och inte hade vi många meter kvar när Thess hörde att välbekant skrik bakom sig. Fasen. På knä, men till synes, oskadd låg Fridis och beklagade sig över den förbenade minililla stubbe som befann sig precis bakom den stock som Fridis graciöst tagit ett språng över. Thess blev dock ej speciellt förvånad, utan snarare överraskad över hur Fridis hade lyckats ta sig så här långt då hon sprungit med solglasögonen på, i en mörk och lummig skog! Snacka om att springa i blindo, all heder åt Fridis som klarat sig så långt. En liten klump i magen fick dock vi båda då vi insåg att Fridis i handen hade våra bilnycklar och att denna smala vandringsled låg precis bredvid en sluttning! Vilken tur att Fridis hållit hårt i både dessa och mobilen, för vad hade hänt om nycklarna hade flugit ner för denna igenväxta slänt? Den tanken var mer svindlande än utsikten på Grandfather Mountain. Slutet av denna vandringsled tog vi helt sonika beslutet att fortsätta vandra nedför, kanske det som leden från början var ämnad för tro? Tillbaks vid bilen visade det sig även att trots Fridis ej tappat mobilen så hade skärmen fått sig ett slag som gjort att skärmen spruckit. Men återigen, vilken tur – för i slutet av sommaren skall Fridis ändå byta telefon! Vi lämnade Linville falls – stället som bokstavligen fick Fridis på fall.

Nu väntade ytterligare några timmar i bil men innan vi var redo för det behövde vi fylla på energireserverna. Först bästa stopp gjorde att vi hamnade i en håla, Fuscoe, där bensinmacken inte bara hade de vanliga chokladkakorna och chipsen utan även en mindre servering. Varsin sandwich beställdes in och vi tuggade glatt i oss denna något flottiga men oerhört smakliga brödbit. Vi passade även på att spana in den yngre mannen som satt en bit bort. Vi utnämnde denna yngling till den yngre upplagan av ”The American Dream”, ni minns väl mannen i Key West. En givande lunch helt enkelt. Från Fuscoerullade vi nerför bergskedjan. Lite fulla i skratt blev vi då vi hade fått tips om att köra av Blue Ridge Parkway (BRP), gå på en Interstate där man kan köra över 70 km/h som är den tillåtna hastigheten på BRP, för att sen köra tillbaka till BRP. Ett sätt att spara lite tid men ändå få se stora delar av BRP. En tanke som låter strålande i teorin. I praktiken innebär det dock att man måste ta sig nerför, och sen uppför, berget igen. Ett mission så tidsödande att det lätt skulle ta bort allt tidsvinst från Interstaten. Vi valde därför att ta oss ner för berget, och stanna på Interstaten. Denna väg visade sig vara minst lika vacker och vi njuter av att få ser hur landskapet ändrar sig längs med resans gång. Vi ser också de allra första, levande, arbetande vägarbetarna längs med vägen. Men tror ni att det finns skyltar? Nejdå. Vi har sett skylt efter skylt med ”work zones”, men inga arbetare. Nu när de väl var längs vägen, ja då fanns där ingen förvarning alls. Tro fasen att folk dör då!

Än så länge hade vi även lyckats hålla oss borta från köer och mycket trafik men här var det på sina ställen mer trafik att ta hänsyn till. På en stor skylt längs med vägen blev vi även varse om att det skett en olycka längre fram och uppmanades att ”tune in” en särskild trafikkanal. Vi fick reda på var olyckan hade skett och valde att svänga av för att ta en fika vid Dennys. Istället för att sitta i en bilkö och vänta kunde vi lika gärna sitta här. Vi testade Dennys variant av varm brownie med glass men insåg att inget kan slå den vi åt i Blowing Rock. To bad. När vi lämnade Dennys inser Fridis att vi befinner oss i Salem, kan det har varit här man brände häxor en gång i tiden? Google is our friend. Svar på frågan: nej.

Trafikradion var fortfarande på men det verkade som om man hade släppt på trafiken och att olycksplatsen var upprensad. Nu gick nämligen ett annat meddelande och återigen uppstår en absurd situation. Tänk er Terminatorfilmerna. Ni vet hur människorna lyssnade på en knastrig radio på de meddelande som motståndsrörelsen skickade ut. Just den monotona rösten hade även denna kvinnoröst, som måste varit någon omänsklig variant, och hon informerade oss om olycksstatiken vid just, ja vad tror ni? Jorå, vägarbetsplatser! Det sker uppenbarligen något vid dessa vägarbeten som vi är oförmögna att förstå. Den kusliga rösten avslutar med uppmaningen; ”Stay alert – stay alive”. 



Det kändes onekligen som värsta domedagen. Inget upplyftande meddelandet det inte. De verkar inte så positiva i denna stat då Thess även hinner se en vägskylt som har Facebooks ”likeknapp” som symbol, det vill säga tummen upp. Dock var denna tumme upp överkorsad med rött streck. No likes här inte! Eller möjligen ingen ”hitchhiking”, det vill säga liftning. Vad vet vi.

Skymningen närmar sig och likaså vårt mål, det lilla samhället Charlottesville. Vägen dit är omkantad av böljande kullar som är omväxlande gröna och gula. Nu har vi kommit in i Virginia och vi ser mer och mer odlingslandskap, även om vi fortfarande befinner oss ganska högt upp så utsikten är fortfarande något utöver det vanliga. Vi kan knappt tro att vi ägnat så många timmar i bil på så fina vägar, det har gjort resan till ett nöje istället för ett nödvändigt ont. Vi ser en skylt med ”Scienic view” men missar den och börjar gräma oss när vi ser att turen åter är med oss då vägens sista outlook (utsiktspunkt) bara ligger någon kilometer framför oss. Glatt svänger vi in här för att en sista gång njuta av landskapet. Thess minns att Fridis hade en idé om att filma en snutt till låten Country Road där de sjunger;

Take me home, country roads.
 Almost heaven, West Virginia,
Blue ridge mountain, Shenandoah river,
Life is old there, older than the trees,
Younger than the mountains, blowing like a breeze

Country roads, take me home
To the place I belong,
West Virginia,
Mountain mamma, take me home
Country roads

En låt ytterst lämplig till just där vi befann oss just då. Tyckte vi. Efter att vi glada i hågen filmat och spelat musik så hela parkeringen hörde inser vi tre saker.

1) Parkeringen i sig är övervakad. Vår lilla ”diskreta” filminspelning är även den filmad av säkerhetskamerorna. Kanske kommer den roa någon?

2) Är vi verkligen i just West Virginia? Eller finns det två stater, en Virginia och en West Virginia? Vi är lyckligt ovetandes men inser att vi måste sett ut som två jubelidioter om vi stått i Virginia och spelat in denna lilla videosnutt.

3) När vi vänder tillbaka till bilen ser Thess de flaggor som omger det monument som på något sätt befinner sig mitt på denna parkering. Man kan se profilen på några ansikten, och dessa ansikten bär hjälm. Ni vet, sådana där hjälmar som ja, just det – vägarbetare brukar ha! Vi tror inte våra ögon då vi när vi närmar oss detta monument inser att det är just det vi inte trodde var möjligt. Ett minnesmonument över alla de människor som fått sätta sitt liv till vid byggandet av dessa vägar. Vad är oddsen? Detta är uppenbarligen en följetång, och den lär fortsätta, var så säkra. 

Nu hade vi bara slutspurten kvar och strax innan vi rullade in i Charlottesville uppstår ännu en av denna dags alla absurditeter. Fridis kör när Thess pekar på ett road kill som ligger vid väggrenen. Fridis som är lite känslig för just sådana saker vänder bort blicken medan Thess tar sig en närmare titt när vi passerar och med, enligt Fridis, lite halvtaskigt uttal slår fast att det bara var en CAR-PET. Fridis stirrar oförstående på Thess, vad fasen pratar människan om?! Har folk börjat slänga ut sina husdjur ur sina bilar!? Car-pet? WTF? Det dröjer en sekund innan Fridis förstår att Thess menade carpet, som i matta... Nu var det verkligen dags för oss att få komma fram och få lite välbehövlig vila.

Ännu ett EconoLodge väntade oss och vi checkade snabbt in. Fridis var hungrig så det vankades kvällsmat och vi hade tur då det precis bredvid vårt motell låg ett rött litet sött hus som utlovade ”best steak in Virginia”, de kan sin marknadsföring! Vi befann oss i utkanten av Charlottesville och gatan kantades av motell efter motell, alltså inget högklassigt neighbourhood om vi säger så. Efter sammanlagt cirka 7 timmar i bil ville vi bara ta något snabbt och enkelt och orkade inte ens byta om från våra färd- och vandringskläder. Vi slog upp dörren till den röda lilla stugan och möttes av ett kostymklätt kyparpar. Vi bad om att få ett bord och travade glatt efter damen när hon gick före oss in i restaurangen. Halvvägs in stannar både Thess och Fridis upp mitt i steget då vi båda inser att vi precis klampat in i en restaurang som var allt annat än den gyllene måsen. Detta var high class. Och där stod vi. Svettiga och smutsiga, harklandes fram en fråga om vi faktiskt inte var lite underdressed för denna lokal. Vår kvinnliga kypare log bara brett och försäkrade oss om att så inte var fallet utan vi kunde följa henne. När vi kom runt hörnet deklarerade hon glatt att vi kunde sitta längst in här, i det mörka hörnet, för här var det mer ”casual”. Vi var så trötta och hungriga att vi inte orkade ta oss därifrån.

Menyn bekräftade dock våra föraningar om att detta var lite mer fancy då både rätterna och priserna var saftiga. Återigen är det inte helt lätt att förstå menyn så Fridis passar på att fråga den unge mannen som kommer med vårt bröd vad ”scallopps” betyder. Det skulle hon inte ha gjort. Skräcken i ynglingens ögon gjorde det klart för oss att här hade man sina roller och arbetsuppgifter och dessa höll man sig till. Den unge mannen serverade bröd och plockade disk – inget annat. Han gjorde ett halvhjärtat försök att bringa lite klarsyn i vad det var för slags mat Fridis var intresserad av, men gav snabbt upp. Vår servitris förklarade istället och Fridis slog på stort – scallops it is! Thess, som inte var så hungrig, beställde in en Caesarsallad, en av de billigare rätterna på denna meny, hon skulle dock få mat så det räckte och blev över visade det sig. Först fick vi nämligen en korg med någon form av bread sticks, mycket smakliga sådana, tillsammans med någon ostcremé och smör. Vi var ju starving så vi glufsade snabbt i oss detta och var knappt klara när nästa omgång serverades. Fridis fick till sina pilgrimsmusslor även en sallad. En enorm sådan som bara den hade räckt som huvudrätt, och dessutom fick hon tre olika såser att välja till, plus ytterligare bröd. Denna gång alldeles varma, nybakta baguetter som smakade ljuvligt. Vi åt och åt. Thess caesarsallad serverades och visade sig vara en mycket enkel kompott av isbergssallad, krutonger och lite riven ost som topping. Hm. Ingen kyckling så långt ögat kunde nå, i detta land är kyckling ingen obligatorisk ingrediens i en Caesarsallad. Mat fanns dock så det räckte och blev över men tyvärr var vi nog inga vidare bra restauranggäster denna kväll. Hela situationen var så absurd och vi hade svårt att hålla oss för skratt. Här satt vi, smutsiga och underdressed så det skrek om det. Hungriga som få och fullständigt bara proppade i oss alla dessa läckerheter. Servicen var toppen och maten likaså. När vi tog in notan kom nästa hysteriska fnissanfall; Fridis hade ätit för cirka 35 dollar medan Thess simpla sallad stannade på 7 dollar. De måste ha trott att Fridis plockat upp en hemlös på gatan för att göra en välgärning genom att bjuda på middag och utfodrat denna stackars arma krake! Detta restaurangbesök gjorde vår dag!

Vi sa tack och god natt till Charlottesville, mer av staden såg vi ej då vår färd morgondagen därpå skulle ta oss till Washington. Det får helt enkelt bli en annan gång! 

CIAO! <3