Efter gårdagens alla upplevelser, och med tanke på att vi hade en lång resdag framför oss, kände vi för att ta en slappmorgon denna tisdagen den 24 juni. Fridis med serier och Thess med författande av ett blogginlägg. Vi tog oss också tid för en härlig lång frukost, som för övrigt var den bästa hittills. Helt klart börjar vi få smak för dessa söta smaksensationer som de amerikanska frukostbufféerna erbjuder. Just den här morgonen erbjöds nygräddade saftiga våfflor med sirap, frozen yoghurt, starbuckskaffe, juicer av alla dess sorter, toast, bananer, apelsiner, klassiska bagels, amerikanska mini-muffins, färglada fiberrika flingor och inte allra minst en härlig skål med fruktsallad. Hur kan man inte annat än älska en sådan frukost?

 

Vår sköna morgon fick dock ett abrupt slut när vi insåg att det ena nyckelkortet saknades vilket vi skulle lämna tillbaka vid utcheckningen. Med lite lätt panik letade vi och letade men det fanns ingenstans. Vad skulle vi göra? Thess kände tillslut att det här blir en smäll vi får ta medan Fridis vägrade acceptera faktumet att vi säkerligen skulle få betala dryga böter för ett j-la plastkort – sååå onödigt! Därför envisades hon med att vi än en gång skulle riva upp vår packning i sökandet efter nyckeln. Thess muttrade lite surt att det är väl ändå ingen ide´. Nu tror nog ni som känner oss att den slarviga boven i dramat var Fridis – men tji får ni! För tydligen färgar våra personlighetdrag av sig på varandra. Denna gång var det nämligen Thess som var den skyldige. En triumf för Fridis! I bakfickan av ett par jeansshorts fann vi tillslut den lilla dyrbara plastbiten och vi kunde lättade, utan böter, checka ut och bege oss norrut mot Fort Lauderdale. Egentligen hade vi planerat ett besök i Evertglades träskmarker men vi kände att vi behövde ta det lite lugnt och inte stressa mot vår nästa övernattning. Därför valde vi att avstå från mötet med dessa vilda alligatorer. Vad vi inte visste då var att vi senare under resan skulle få se en vild alligator på ett helt annat ställe... Det berättar vi om en annan gång.

En vanlig syn i detta märkliga land - det räcker inte med att man rattar
apstora husbilar, på släp efter sätter man även sin "lilla" stadsjeep

Efter tio mils körning rattade vi in bilen på parkeringen vid den enorma gallerian Sawgrass Mills i Fort Lauderdale. Här spenderade vi några timmar med en hysterisk skojakt, Fridis letade eftre high heels och Thess efter löparskor. Jakten resulterade i: inga skor. Snopet för oss både men vi ger inte upp. To be continued… Resan fortsatte sedan och tanken fanns om ett stopp i West Palm Beach för att få se de underbara stränderna och all lyx och flärd. Dock var klockan ganska mycket och vi hade flera timmar kvar att köra. Därför blåste vi på hela vägen till vårt nästa stopp – Saint Augustine. Vägen dit kantades av fina landskap som böljande kullar och lite annan växtlighet, dock fortfarande en och annan palm.

Allt var emellertid inte bara fröjd och skolsken på den här rutten. Vid ett tillfälle hamnade vi mitt i ett åskoväder men sällan skådat regnfall. Man såg nästan ingenting och medan vi diskuterade om det kanske till och med vore bättre att stanna bilen helt så blev vi omsusade av glada medtrafikanter som uppenbarligen inte såg de faror som vi såg. Kan dom så kan vi, tänkte vi, och med et stadigt tag om ratten kämpade vi oss vidare igenom stormen. Och som ni förstår överlevde vi även denna pärs. Efter regn kommer solsken och även en mäktig och imponerande regnbåge som glatt fotades - ”first rainbow in America!” I höjd med Daytona Beach fick vi även se solen säga tack och adjö för idag.

Vi anlände i Saint Augustine ganska sent runt halv nio på kvällen. När vi parkerade bilen stod tre män vid en pickup och i klassisk amerikansk manér tog sig en bira vid flaket ute i den ljumna kvällningen. Helt normalt. Hotellrummet visade sig vara det bästa hittills. Superfräscht, nyrenoverat och modernt, dessutom eco-friendly – kan det bli bättre? Vi jublade och begav oss sedan ut för att handla lite proviant och Thess skulle även ge sig ut och springa. Dock börjar vi lära oss att man aldrig kommer så långt i det här landet då alla är så oerhört trevliga och nyfikna på vår exotiska accent, det vill säga vårt svenska språk. De tre männen ute vid pickupen var inget undantag utan vi blev stående där en lång stund och fick lära oss ett och annat om det fantastiska land vi nu befinner oss i. De tipsade oss bland annat om att testa att surfa i L.A. vilket tål att funderas på. Efter många skratt tackade vi tillslut för oss och styrde kosan mot CVS Pharmacy på andra sidan gatan, bara för att träffa ännu fler trevliga människor som välvilligt bidrog med input till vår resa. Vi måste tillägga att nästan alla är mycket imponerade och fascinerade över att vi road trippar som vi gör, ett typiskt europeiskt påfund enligt dem. Komiskt är ju att när amerikanare väljer att road trippa gör de det i Europa. Dagen avslutades med att Thess blev dränkt under sin löptur, då skyfallet vi tidigare kört från nu hade nått Saint Augustine. Det blev ganska sent innan vi sa god natt, men vad gör det – vi är ju på semester!

Saint Augustine - dag II

Morgonen gryr åter i detta drömmarnas land, onsdagen den 25 juni. I vanlig ordning blev det en traditionell amerikansk frukost i lugn och ro, vi passade på att ladda inför denna dag då vi skulle ”sightseea” oss igenom St. Augustine. Återigen är det värt att nämna värmen, här är det inte bara hett utan luftfuktigheten slår även den rekord med sina 88%, det går knappt att beskriva hur känslan av den kombinationen är. Vi har en ”FFH-situtation”, Fridas Frizzy Hair, som vi kämpar med varje dag, tänk att dessa hårstrån skall vara så svåra att hålla på plats! Thess klarar sig hyfsat men även hennes hår har tendenser till revolt, vi får helt enkelt leva med ”the beach look”, till Fridis stora förtret. I-landsproblematik på hög nivå.

Innan vi lämnade vårt hotellrum så sprang vi på, eller rättare sagt, de befann sig i vårt hotellrum när vi kom åter från frukosten, de båda städarna Peter och Junior. Två härligt positiva killar som fixade och fejade i vår oreda. De, liksom de flesta, blir fascinerade över att vi kommit ända från Sverige till detta land och de upplyste oss lika glatt, och stolt, om att de själva minsann kom från Jamaica. Sköna grabbar. Vi dricksade rikligt.

Glada i hågen tog vi oss in till St. Augustines stadskärna och det kan tilläggas att detta är en liten stad med ca 12 000 invånare så vi kände oss ganska hemmastadda. Idag tänkte vi vara riktigt turistiga så vi steg ombord på en trolleytour, alltså ett litet sött, rött sightseeingtåg som skulle visa oss stadens alla pärlor.
                                           Ready to go sightseeing!

St. Augustine i sig går inte att beskriva. Arkitekturen är fantastisk och då det är USA’s äldsta stad, skapad tidigt 1500-tal,finns här många äldre men också välbevarade byggnader.

 

Ett axplock av de vackra vyerna i Saint Augustine - Thess inkluderad! ;)

Den mest häpnadsväckande delen var just ”the old town” som bestod av vackra små hus som stod så tätt, så tätt och inramades av ett myller av gator. Idag huseras dessa hus av restauranger och mindre affärer men likväl finns här en känsla av originalitet och vi kunde ha ägnat många fler timmar till att strosa upp och ner längs dess gator.

                       De supermysiga smågatorna i "Old Town" - här fanns även den äldsta träskolan, 
                                                      något alldeles extra fint för oss fröknar!

Här åt vi resans första pizza, slice skall tilläggas, och trots att Fridis vart lite besviken på sin köttbullevariant så kunde vi ändå slå fast att de faktiskt gör ganska goda pizzor här i landet. Maten är generellt en sak som vi är positivt överraskade över då vi än så länge inte tagit en tugga av något som inte smakat riktigt, riktigt bra. Högst troligen är förklaringen att det också är riktigt, riktigt onyttigt. Allt är sött. Allt ifrån sirapen till våfflorna (No shit Sherlock) till mjölken vi dricker till frukostflingorna. Kanske var det mer oväntat att mjölken är sötad den också?

Med tanke på våra kostvanor är det bra att vi får röra lite på oss och idag fick det bli en kort promenad runt det fort som ligger beläget centralt i St. Augustine. Castillo de San Marco är ett fort som i våra ögon inte skiljde sig så mycket från andra fort som vi sett. Litegrann som Varbergs fästning kunde Fridis fastställa.
 
                              En promenix runt Castillo de San Marco

Som ni förstår var detta inte vår mest minnesvärda sevärdhet men en sak som börjat bli mer regel än undantag under vår resa är ju alla dessa fantastiska möten. För inte hade vi hunnit mer än halvvägs runt fortet när vi passerar en ung kvinna som sitter uppflugen på ett staket samtidigt som hon äter sin snabbmatslunch. Mörkhyad och full av tatueringar så utbyts ett par korta blickar och ett mumlande hej när vi går förbi henne. Vi stannar någon meter bort och pratar lite svenska med varandra, något som i princip alltid väcker reaktioner hos de som hör oss. Denna tjej var inget undantag utan med bred New Yorl-accent frågade hon nyfiket var vi kom ifrån. Vi förklarade vad vi gjorde här och möttes av en harang av entusiastiska svordomar då hon tyckte vi var supercoola som gav oss ut ett äventyr som vår fricking road trip. Hon kunde nämligen själv identifiera sig väldigt väl med detta tilltag det vill säga att göra något spontant och utvecklande för sig själv. Öppet och ärligt upplyste hon nämligen oss om att hon ägnat de två senaste åren åt att sitta i fängelse och att hon precis, sedan en månad tillbaka, blivit utsläppt igen. I NY lever hennes mor som också tar hand som hennes barn men ”ex con” kände att hon behövde komma iväg för att få iordning på sitt liv. Så till St. Augustine åkte hon och hade nu på kort tid lyckats få både boende och jobb. Självklart var vi sjukt imponerade! Go girl! Hon var hur trevlig som helst men visst kände vi lite skräckblandad förtjusning när hon lika obekymrat upplyste oss om att den större delen av hennes fängelsevistelese hade hon tillbringat i isoleringen, ja där man hamnar om man ställer till med bekymmer. Därav tyckte även hon att värmen var jobbig eftersom hon inte hunnit acklimatisera sig. Vi slog följe resten av vägen och fick lite bra tips om ställen att roa sig på i den här staden och sa sen tack och hej.

Efter promenaden steg vi åter på vårt röda tåg och hamnade då bredvid ett trevligt brittiskt, äldre par. De var i sällskap med ett par amerikanska vänner och när de fick höra att vi var från Sverige så replikerade en man till Fridis; ”Jag älskar dig!”. Det gick fort! Det visade sig att han tidigare i livet hade dejtat en svensk kvinna så han hade sett till att lära sig åtminstone den frasen. Vi var nu i slutet av sightseeingtouren och gjorde bara ett kort stopp vid parken för Fountain of Youth. Här snålade vi emellertid ur och kände inte för att betala en hundring vardera för att stirra på en fontän i tjugo minuter utan nöjde oss istället med att till ingen kostnad alls betrakta den lösgående påfågeln som spatserade runt på gräsmattorna.

Snart kom nästa tåg och hämtade upp oss och vi kunde åka tillbaka till vårt fina motell. Det var inte mer än sen eftermiddag och här sken solen fortfarande så fram med badkläderna! Vi hade kvällen innan fått tips om Vilano Beach där ”all the locals go” så självklart ville vi åka dit. Stranden kan bara beskrivas med ett ord: Paradise. Underbar strand, underbart vatten. Fridis badade i en timme (och spanade på en läcker latinokille som tränades till att bli livräddare) och Thess solade (och spanade på killar som surfade på vågorna som slog in mot strandkanten).

Efter en underbar dag med många upplevelser varvade vi ner en stund på hotellrummet innan det var dags att gå ut. Så här ser de flesta dagar ut som ni kanske förstår. Ingen vila, ingen ro, frågan är hur länge vi orkar hålla uppe detta tempo!? Everyday is like Saturday! Men vi klagar inte, tvärtom, vi stortrivs och i dagsläget känns Sverige väldigt avlägset…Efter att svidat om, och kammat håret en extra gång, styrde vi kosan mot en restaurang som Fridis fått tips om innan resan och som kändes väldigt lämplig på många plan: ”Scarlett O’Haras”.

                                           Scarlett o Thess - bff.

Vi är båda stora fans av boken Borta med Vinden, till och med till den grad att Fridis döpte sin pålle efter huvudkaraktären. Regnet började droppa precis när vi skuttade in i restaurangen, något overdressed visade det sig när vi tittade runt bland alla t-shirt-och-shorts-klädda människor. Men va sjutton - vi får väl ge svenska tjejer ett gott rykte då! Vår underbart söta servitör Nick verkade definitiv uppskatta vår ansträngning då han konstaterade att vi verkade vara ”dressed to impress”. Vi älskar amerikanarnas förmåga till att hitta de mest minnesvärda formuleringerna! Tro det eller ej, men vi har heller aldrig fått sådan bra service. Varje gång vår söte servitör lämnade något vid bordet kom han förbi tre gånger till; ”just to make sure we’re happy”. Fridis var indeed happy, typ överlycklig. Den unge mannen var söt så det förslog, dock hade han ett tillkortakommande som var en dealbreaker. Ni som känner oss ståtliga, resliga fröknar, ni vet vilket det är. Vi kunde dock njuta av både hans fagra yttre och utomordentliga service så kvällen fick en kanonstart. Maten då? Jo, även den smakade finfint. Mer hade dock Scarlett ej att erbjuda så när fötterna började bli danssugna, då gick vi vidare och hamnade på White Lion, stället som vår nyfunne vän ”the ex-con” hade rekommenderat.

Återigen insåg vi att man helt klart har en helt annan laid back-style när man ”partyar” i en småort som St. Augustine, här kryllade det nämligen av ynglingar i diverse beachoutfits. Ett trevligt coverband drog av några klassiska popdängor och det dröjde inte länge innan vi fick sällskap vid vårt drinkbord av två trevliga herrar. Precis som med Thess och Fridis så kunde man även i detta manliga vänskapspar konstatera; opposites attract! Grabbarna kände varandra sedan skoltiden då de båda levde i St Louie, Missouri men mer olika personer är nog svårt att finna. Joe, var utan att överdriva, en stereotypisk amerikan, av den sort du inte riktigt trodde existerade på riktigt. En 28-årig man med polisbricka i skjortfickan, med mäktig kroppshydda, ett charmigt leende och en massa åsikter om det mesta. Dessa åsikter var dessutom långt ifrån p.k. (politiskt korrekt) och mer än en gång chockade han även oss härdade svenskar med sina i våra öron inte alltid helt genomtänkta uttalanden.

Joe tog plats på alla sätt och vis och fick genast ett gott öga till den vackra blonda svenskan. Fridis då? Ja, låt oss säga att hon inte var riktigt lika överväldigad och Joe tyckte; ”Ah, you are just playing hard to get!”, vilket verkade sporra honom än mer. Fridis replikerade föga imponerad, med iskyla i rösten; ”I’m not playing”. En kommentar som endast födde fram ännu ett av Joes asgarv. Thess fick nöjet att konversera med den snygge Ryan som hade en helt annan approach. Det visade sig att vi var kollegor då han jobbade på ortens universitet och undervisade bland annat i antropologi, läran om människosläktet. Det vill säga, han hade ett intresse, en förståelse och en tolerans inför andra människor och kulturer, vilket var annat än vad man kunde säga om hans barndomskamrat. Till en början var denne Ryan mer lågmäld då Joe höll hov, vilket i sig skall medges var ganska underhållande. Joes enträgna försök till att charma fröken Johansson började dock göra henne obekväm så Thess fick agera som den sanna ”wingwoman” hon är för att avlasta Fridis lite. En svängom på dansgolvet med den svenska brunetten verkade stilla Joe, för stunden.

              Två svenska fröknar - and one happy american, say hi to Joe!

Under tiden fick Fridis chans att utbyta lite artigheter med Ryan och eftersom hon då druckit världens största shot (3xstorleken i Sverige) blev dessa artigheter ganska komiska. Fridis pladdrade glatt på om allt mellan himmel och jord, och all her manners were gone. Detta roade både Ryan och Thess stort så de sista timmarna på kvällen fylldes med den ena skrattsalvan efter den andra. Fridis största utmaning blev att övertyga Ryan om att Avicii faktiskt var svensk, något han slutligen blev överbevisad, och övertygad om. Att Ashton Kutcher är guds gåva till kvinnorna, den tanken vägrade han dock helt sonika att ens befatta sig med, här fick Brad Pitt både Ryans och Thess röst! Helt klart den hittills roligaste kvällen med underhållande sällskap.
                                  Blondes DO have more fun - F & R!


Tack, god natt och farväl St. Augustine!