Vi vaknade upp denna måndag morgon med en förväntan och nyfikenhet på vad hotellets frukostbuffé hade att erbjuda. En av fördelarna med att bo på hotell sådär cirkus 40 nätter i rad är att få gofrulle varje dag, till framförallt Fridis stora glädje. Denna frukost inleddes med ett smärre missöde då Fridis tyckte att de färdigskalade, kokta äggen såg lite torra och tråkiga ut där de låg, varpå hon spillde en tallrik flingor över dem. Roligast var dock nästan när hon enträget även försökte damma av dessa stackars ägg som nu var överösta med flingsmulor. Litegrann av ett ”Mission Impossible”. Som tur är  är alla så trevliga här i USA så när hjälp tillkallades möttes vi av varma, förstående leenden – ”det kan inte vara lätt att vara svensk”. Efter det kunde vi njuta i fulla drag, och sedan mätta och belåtna ta oss an dagen som låg framför oss. Först på schemat var en kortvisit på Key West Lighthouse.

Det spektakulära med den här fyren är att den står mitt i stadskärnan och inte vid udden av ön vilket är kutym för fyrar, något Thess fick lära sig när hon bara några veckor tidigare besökte Pater Noster i Marstrand. Ett intresse för fyrar väcktes den där dagen och nu klev vi med stor förväntan upp för de 88 trappstegen för att få se….träd. Massor. Överallt. Hade vi tänkt lite längre än vad näsan räcker så hade vi ju varit förberedda för denna vy då Key West i sig är oerhört lummigt och full av grönska. Så någon större överraskning BORDE det inte ha varit…

Vad vi inte visste då var att fler överraskningar, eller snarare antiklimax väntade oss. Efter besöket i fyren tog vi en kort sväng på ”stan”, det vill säga Key Wests huvudgata Duval Street och passade på att shoppa lite i den trevliga butiken Express, litegrann som svenska Vero Moda. Här lyckades vi tajma in vårt besök samtidigt som ett strömavbrott infann sig mitt på ljusa dan. Ingen ström, ingen AC. Ingen AC = olidligt varmt. Även ”the locals” beklagade sig och bekräftade att det är ovanligt hett these days.

Strax efter lunchtid packade vi in oss i vår lilla Fiesta och rullade ur Key West med ett löfte om att en dag komma åter till denna lilla idyll. I och med hettan så längtade vi efter att få svalka oss ordentligt och Fridis research hade gett oss en hint om att Key Wests bästa badvatten fanns att finna en kort biltur utanför staden. På Bahia Honda State Park utlovades någonting utöver det vanliga och på vägen hit hade vi sett en skymt av de vita stränderna med turkosblått hav. I våra ögon så exotiskt som det kan bli! Det tog lite längre tid att köra än vad vi först hade trott och när vi precis började misströsta, då var den där! Skylten som talade om att nu, nu var vi nära! Vid entrén blev vi varse om en annan intressant detalj här i USA – du betalar tydligen för att vistas på vissa stränder. Vi öppnade glatt börsen och hystade iväg några dollar, what the heck – något fantastiskt väntade ju oss. Och så höll vi på att dö av värmeslag.

Inte hann vi köra många meter innan vi befann oss vid en korsning, go to the left, or the right? Vi chansade right, det vill säga höger. Jublet steg i bilen och vi gjorde en mental ”high five” när en bil precis lämnade parkeringen och lämnade en ficka öppen, precis lagom för vår lille hjärtebil. Från parkeringen kunde vi se det vackra havet sträcka ut sig och här var det alldeles lagom med folk. Till synes mest barnfamiljer som verkades trivas vid denna långgrunda strand. Vi hade svårt att bärga oss så illa kvickt bytte vi om till bikini och lämnade småspringandes parkeringen med stranden i sikte. Vi trodde knappt våra ögon. Det var så vackert! Havet skiftade i ljusare toner mot stranden för att häftigt, precis som om man dragit en linje mitt i, brytas mot ett mycket mörkare blått hav. Så coolt! Vi droppade våra ägodelar vid strandkanten och tog sats – här skulle det badas! Likt en Baywatchscen sprang vi med håret fladdrandes i vinden och vattnet plaskandes kring våra ben. Det turkosblå, grunda vattnet var oerhört inbjudande och vi förberedde oss för att dyka ner i det mörkblå havet och svalka våra heta kroppar. STOPP!!!! Vad fan! Vi måste sett oerhört fåniga ut då vår framfärd fick ett abrupt avbrott då vi, skriande i samma tonart som småflickorna gör när Justin Bieber är i närheten, slog på bromsen. För. Det där mörkblå havet, det där vattnet som i vår värld representerade djupet visade sig vara inget annat än precis lika grunt som det turkosblå. Den vackra färgskiftningen uppstod, uppenbarligen, av en skog av äcklig tång, allt annat än vad man vill bada i! Så där stod vi då, med vatten till anklarna och tittade misstroget ner i det hav som vi trodde skulle erbjuda oss den svalka vi just då var i så stort behov av. Efter att den första chocken lagt sig kunde vi inte annat än fnissa åt eländet, snacka om antiklimax. Vi insåg snabbt att vi inte kunde stanna här utan vände oss om och började gå tillbaka mot stranden. Nu när vi var lite mer sansade kunde ju till och med vi se tångansamlingarna vid strandkanten, vilket man skulle kunna se som en ledtråd till att det troligen borde finnas en hel del tång, även ute till havs.

Vi började plocka ihop våra ägodelar som låg uppe vid sanddynerna, precis där växtligheten tar slut och sanden tar vid. Thess öra, ja troligen även övriga besökare också, nåddes dock strax av ytterligare ett skriande, denna gång från Fridis. ”Aaaaoooiiii! Ta bort den, ta bort den!!” – Thess fattade nada men när hon såg den hand Fridis räckte fram var det bara att agera. På Fridis vänstra tumme hade en mycket udda, taggig sak borrat sig fast, riktigt hårt dessutom. Fridis blundade och Tess drog – vips var den borta! Otäckingen visade sig komma från en växt som hade små vassa elakingar till utväxter, lite som en korsning av en kardborre och en igelkott, fast i storlek av en ärta. Våra handdukar hade dessa stjärnaktiga taggiga saker borrat in sig i så när Fridis greppade efter en handduk trycktes en av dessa in i hennes tumme. Efter några väl valda svordomar, och lite ömkande, lämnade vi nu denna besvikelse till strand. För att möta nästa obehag. Den stekheta asfalten brände under våra fotsulor och Thess tog sin tillflykt till skuggan medan Fridis tappert sprang på till bilen och fick en upplevelse av hur det troligen är att gå över glödande kol. Dagens lärdom: alltid skor på.

Väl i bilen dök nästa problem upp. Uppenbarligen MÅSTE det bara finnas fler stränder, för inte kunde väl detta vara allt? Men vart skulle vi åka? Vi chansade, det blev fel och efter att kört en liten detour så fann vi då ännu en strand. Detta var densamma som vi hade sett skymta förbi när vi passerade på väg ut till Key West. Så denna strand var inramad av dels den nya bron till Key West men också ruinerna av en äldre bro. Rent sceniskt sett jättevackert. Vi lämnade återigen våra saker vid strandkanten för ett nytt försök. Tyvärr blev vi inte mycket gladare då vattnet visade sig nå till midjan. Var är det djupa vattnet som Fridis kan dyka i? Här fick det bli lite flytövningar vilka i och för sig var väldigt avslappnande.

Efter en stund kände vi oss lite nöjdare och kunde lite mer avsvalkade kliva upp hur havet. När vi började rota i vår påse lyckades Thess sticka sig i sin hand, då det fortfarande fanns kvar sådana där stickiga elakingar i handduken. Tre bovar i dramat fanns där och med sina vassa naglar avlägsnade Thess dessa från handduken. Fridis konstaterade att det skulle bli synd om den stackare som skulle komma att trampa på dessa då de hamnade på stranden men Thess vevade bort dessa oroliga funderingar – that will never happen… Fridis langade fram telefonen och förevigade Thess där hon stod i vattenbrynet, och snart hörde dagens tredje skrik! Återigen från Fridis. Trots att vi båda vandrar på samma strand – vem tror ni det är som oturligt placerar sin ömma fotsula på just en av dessa 3 stickigheterna där de låg utspridda i på denna enorma sandyta?! Ve och jämmer! Thess ”compassionate” sida hade tagit semester så hon, i gammal vanlig ordning, vek sig av skratt – händer verkligen det här? Även Fridis instämde i fnissandet, mellan lite ”aj” och lite ”oui”, då ironin är slående.

Innan det var dags att lämna Key West och denna gudsförgätna strand så tog vi en promenad längs udden för att lufttorka och se lite mer av omgivningarna. Vi hade nämligen befunnit oss på den högra sidan av udden och började nu ta oss runt den, mot toppen och vidare mot den vänstra sidan. När vi kommit halvvägs och befann oss mitt på, sprang vi rakt in i en liten fotosession där en man av obestämd ålder höll på att ta kort på en kvinna av äldre årgång. Som vanligt pladdrar vi glatt på och det tog inte många sekunder innan kvinnan avslöjade att även hon var svensk! Tur det då vi lagt oss till med den fula ovanan att prata om de människor vi ser, oerhört befriande när ingen annan kotte förstår ett ord av vad vi säger. Mannen dröjde sig kvar en bit längre bort så vi vandrade tillsammans med kvinnan ner mot vad nu hade uppenbarat sig för oss, nämligen dagens tredje strand. Kvinnan var mycket trevlig och när vi närmade oss stranden insåg vi att den där siffran tre är allt bra magisk! För HÄR var den ju! ”The Beach”.

                                        Strand 3 - the Beach!


Den vi längtat och letat efter och som vi så här två smärtfyllda försök senare äntligen kunde beskåda. För tredje gången i dag droppade vi våra tillhörigheter, efter att noggrant kontrollerat att där inte fanns några elaka växter i närheten, och begav oss ner mot vattnet. Här var det både turkosblått och mörkblått hav men här fanns det både grunda men också djupa partier, som gjort för en fantastisk badupplevelse. Fantastisk blev den, men också rik på överraskningar, lite närmare exakt, tre till antalet!

Den första överraskningen visade sig vara att när vi väl nått det efterlängtade djupet i havet så fick vi kämpa, faktiskt ganska hårt, för att stå stadigt för att inte dras med de starka strömmar som härjade i vattnet. I detta hav möts Atlanten och Indiska oceanen så enligt våra smarta hjärnors beräkningar måste det vara detta fenomen som gav upphov till dessa sällsynt starka strömmar. Kanske inte en så avslappnande badupplevelse som vi hade tänkt oss, men likväl spännande och intressant.

Något annat som visade sig vara intressant var mannen som vi nu såg äntra stranden. Det var den mystiska mannen som hade fotograferat den svenska kvinnan tidigare. Hon nämnde att hon med på resan hade sin son med sig, den 23-årige Theo. Mannen som nu sökte sig till henne där hon låg på stranden såg dock i våra ögon inte ut som en 23-åring då han hade ganska mycket skägg, solglasögon och flera tatueringar. Hade vi gissat hade vi sagt vår ålder och så här på håll var det svårt att avgöra om han var en ”heting”, eller "more of a nerd". Nyfikenhet är till för att stillas, så där satt vi ute till havs och råglodde. Vi var åtminstone tillräckligt långt bort för att våra offer skulle vara intet ont anande. Snart kunde vi se hur ”Mamma Theo” gick ner till vattnet för att doppa sig medan Theo himself blev kvar, tydligen vaktandes deras tillhörigheter. Nu bjöds vi även på den andra överraskningen då Theo började byta om. Först droppade han shortsen – ”ah, han skall bada”, tänkte vi. Under hade han ett par mindre badshorts av boxermodell, men plötsligt börjar Theo avlägsna även dessa av sin lekamen. Uppenbarligen, som ni förstår, hade han inga andra plagg på sig så där satt vi och beskådade hur denna man, till synes själv obekymrad, näckade inför övriga strandbesökare. Det bästa var att han körde ett speciellt ”hålla i paktetet”-grepp vi ej tidigare sett då han med ena handen helt sonika höll sina käraste kroppsliga ägodelar i ett bestämt grepp. Vid första anblicken ett ganska effektivt sätt att skydda sig själv från total blottning – clever guy. Titeln fick han dock inte behålla så länge. Nu kom nämligen nästa prövning då han med hjälp av den andra handen försökte dra på sig vad som av allt att döma måste ha varit hans badshorts. Första benet gick bra men ganska snart blev det lite knivigare för honom då nästa ben skulle i och shortsen föras upp längs med dessa, samtidigt som han skulle bibehålla ”greppet”. Det resulterade i att Theo slutligen fick göra det han troligen fasat för, och som han troligen hade hoppats skulle gå så mycket smidigare, nämligen släppa greppet och flasha sig själv, in total, inför de som hade glädjen att granska honom, till exempel vi. Vi hade nu tappat räkningen för antalet gånger som vi brutit ut i förlösande skratt denna dag. Att studera människor kan vara väldigt givande, ens reaktioner kanske inte alltid är så p.k. men Theo själv hade ju ingen aning om ens vår existens långt där ute i vattnet.

Ja ni, tre sa vi va? Kan det hända mer udda saker på en dag? Befinner man sig i USA så är svaret ett rungande ja! Theo hade nu äntligen fått plats på både badbyxor och paketet låg återigen säkert dolt för omgivande betraktare. Självklart var det således dags för även Theo att ta sig ett bad och självklart fortsatte vi stirra obekymrat, vi var ju fortfarande nyfikna på hur han såg ut mer up close, och då menar vi helheten – inte paktetet, det hade vi sett nog av. Medan vi var upptagna av att spana in Theo höll vi på att missa dagens tredje överraskning. När Theo närmade sig vår position blev vi lite mer diskreta och fortsatte bada lite mer aktivt. När vi vänder blicken ut mot havet så tappar vi båda hakorna och känner oss som om vi befinner oss i en filminspelning. På en paddel board (som en surfbräda som du står upp och tar dig fram med hjälp av en paddel) kommer nämligen ”The American Dream Himself”, stolt och mäktig, paddlandes förbi oss. Han kom liksom out of nowhere och var osannolikt vältränad och ja, det närmaste av en kroppslig gud vi någonsin lär komma. Dessutom hade han aura av gudomlighet kring sig, då han sannerligen såg ut som en verklig gud där han passerade oss utan att så mycket som bemödade sig att kasta en blick på sina ”undersåtar”. Vi kunde knappt tro våra ögon – återigen ett ”this only happens in America”-moment. Skämtsamt skulle man kunna se det som om att vår badupplevelse helt plötsligt vart lite våtare än tidigare, haha. Och hur såg nu då Theo ut? Efter denna gudomliga syn kunde vi inte annat än kategorisera honom under facket ”nerd”. Sorry.

Efter ytterligare en hysterisk skrattattack var det dags att lämna havet och denna på flera sätt absurda strandäventyr, då vår färd mot nästa destination, Homestead väntande. Efter några timmar vid stranden var vi båda hungriga så efter några timmars körande blev det lite mat på Wendy’s – ett klassiskt amerikanskt snabbmatshak. Här beställdes hamburgare in och Thess tänkte att ”triple cheese” måste innebära tre ostskivor, möjligen av tre olika smaker? Triple visade sig betyda tre som i tre hamburgare! Lyckligtvis under ett och samma bröd men likväl en riktigt mäktig hamburgare, inte konstigt att man fick en udda blick av kvinnan som vi lämnade vår order till.

                                             Fairway Inn - klassiskt så det förslår!

Någon timme senare kunde vi anlända till Homestead där vi skulle övernatta. Ett ganska fräscht, klassiskt motell väntade oss på Fairway Inn och äntligen hade vi varsin säng att sova i! Inte bara varsin enkelsäng utan två stycken dubbelsängar, det känns som om man sover i ett hav. Inget vi klagar över men en intressant reflektion över amerikanarnas förkärlek för plussize på allt man ser. Vi tog en snabbdusch och bytte snabbt om kläder för denna kväll tänkte vi tillbringa i en biosalong. Innan vi åkte hade Fridis hört en recension om en film som verkade lovande, ”The Fault in our Stars”.

Biljetter inhandlades med tillhörande popcorn och läsk – we were ready! Salongen var ganska stor, men också ganska sliten med illavarslande vita fläckar över biofåtöljerna. Vi blundande och satte oss tillrätta, att välja säten var inte svårt då det knappt var en handfull människor som liksom oss ville ägna kvällen åt att se en förhoppningsvis bra film. Vi blev inte besvikna. Handlingen utspelade sig i en amerikansk småstad där vi fick följa en tonårsflicka med cancer som möter kärleken i sitt liv. Det var en hjärtskärande berättelse med två duktiga unga skådespelare så där satt vi båda och storbölade oss igenom dessa knappa två timmar. Det mest minnesvärda från filmen var dock scenen där en man väljer att spela en låt inför det unga kärleksparet, och inte vilken låt som helst utan en SVENSK hiphopsång – Bomfalleralla med Afasi & Filthy!




Haha, att vi inte dog! Övriga biobesökare och huvudrollsinneharvarna i filmen såg  alla lika frågande och oförstående ut medan Fridis och Thess diggade järnet eftersom vi var de enda som förstod låten. Vad är oddsen att detta händer? Ja inte att vi är de enda som förstår, utan att vi lyckas tajma in och se en film med en svensk hihoplåt i!?!

Ja jisses. Denna dag har vi skrattat och gråtit i massor, en riktigt känslomässig roller coaster men samtidigt så rolig. En dag att minnas.

/Kram Thess o Fridis