Key West: Part I
Söndag morgon 22 juni och således gryningen till vårt tredje dygn på den nordamerikanska kontintenten. Efter en god natts sömn var vi på benen tidigt och Thess kände att en löptur längs med Miami Beachs stränder kunde bli ett fint avsked från vår korta visit i denna stad. Hit tänker vi definitivt komma tillbaka, för vilka ska annars liva upp stämningen på cykelbanorna?! Nu fick ju cykeln vila till förmån för att låta benen ta ut steget istället. För att vara en morgontur var benen förvånansvärt pigga och inte behövde man heller känna sig ensam, i Miami Beach ryms många fåfänga människor som är måna om att hålla kroppen i trim. Fridis passade på att ta en promenad för att hämta upp bilen som vi kvällen innan fick parkera en bit bort. Under tiden blev Thess medveten om vilken skillnad det är på det klimat vi just nu befinner oss i, och det som vi är vana vid.. Löpturen var på intet sätt någon beundransvärd ansträngning utan mer belöning för sinnet med de vackra omgivningarna, likväl blev Thess ytterst medveten om termen ”eftersvettning”. Det fanns ingen hejd på eländet! Både Fridis och Thess upplever en viss viktnedgång sedan ankomsten, och inte konstigt det med tanke på vår dagliga vätskeförlust. Det är hett här i Miami! Å inte e vi missnöjda, varken med värmen eller med de förlorade kilona!
Efter frukosten var det dags att lämna Miami Beach för att ta oss än mer söderöver, ja närmare bestämt så långt söderut man kan komma, nämligen till Key West. Söndagstrafiken visade sig vara mycket lugnare och resan blev till och med ganska angenäm då snitthastighetenpå dessa vägar låg på ca 70-80 km/h. Skönt att slippa Miamis sexfiliga mardröm för en stund… Längs med vägen stannade vi på ön Islamorada för att luncha på Lorelei’s, ett tips som Fridis hade snappat upp. Restaurangen kännetecknas av att det finns en bild av en stor sjöjungfru vid infarten. Lunchen åt vi på Lorelei’s veranda som löpte längs med havskanten vilket gav oss en fin utsikt över vattnet. Helt klart värt stoppet!
Efter frukosten var det dags att lämna Miami Beach för att ta oss än mer söderöver, ja närmare bestämt så långt söderut man kan komma, nämligen till Key West. Söndagstrafiken visade sig vara mycket lugnare och resan blev till och med ganska angenäm då snitthastighetenpå dessa vägar låg på ca 70-80 km/h. Skönt att slippa Miamis sexfiliga mardröm för en stund… Längs med vägen stannade vi på ön Islamorada för att luncha på Lorelei’s, ett tips som Fridis hade snappat upp. Restaurangen kännetecknas av att det finns en bild av en stor sjöjungfru vid infarten. Lunchen åt vi på Lorelei’s veranda som löpte längs med havskanten vilket gav oss en fin utsikt över vattnet. Helt klart värt stoppet!
Have you ever seen anything like this? Största sjöjungfrun någonsin!
Maaat! Dags att gå upp de kilon man förlorat...
Vägen ut till Key West var mycket vacker med sina broar, omgivna av vatten som skimrar i de mest fantastiska turkosa färgerna. Dock är det inget som slår slutdestinationen. Key West visade sig vara precis så där lummigt och charmigt som Fridis mindes det och Thess kunde inte bli annat än hänförd hon med. Svårt att förmedla och beskriva känslan med ord, men vi är av den bestämda åsikten att Key West borde alla besöka någon gång. Charmfaktorn är skyhög.
Vårt hotell visade sig vara ännu ett lyckokast och rummet höll en hög standard med anmärkningsvärd fin bäddning och helkaklad toalett- och dusch. Fridis hökögon noterade dock, till hennes förfäran och avsmak, inte bara ett utan flera hårstrån som den stackars städerskan oförskämt nog måste haft illa vald tajming och tappat mitt i sin bäddning. Dessutom envisades den stora sängen med att stå i vägen när både Fridis och Thess for fram i rummet, så det hamnade också på minuskontot, men för övrigt var vi båda väldigt nöjda med valet av boende.
Vårt hotell visade sig vara ännu ett lyckokast och rummet höll en hög standard med anmärkningsvärd fin bäddning och helkaklad toalett- och dusch. Fridis hökögon noterade dock, till hennes förfäran och avsmak, inte bara ett utan flera hårstrån som den stackars städerskan oförskämt nog måste haft illa vald tajming och tappat mitt i sin bäddning. Dessutom envisades den stora sängen med att stå i vägen när både Fridis och Thess for fram i rummet, så det hamnade också på minuskontot, men för övrigt var vi båda väldigt nöjda med valet av boende.
Fridis feels lika e Queen in a King size bed.
Eftermiddagen hade nu infunnit sig och Key West’s sevärdheter väntade. Visste ni att Key West var Ernest Hemingways favorittillhåll? Här står hans fina hus kvar och i trädgården bor ättlingar till de katter han själv huserade. De flesta hus i den här staden är mycket vackra och unika och det är en njutning bara att vandra omkring på gatorna här. För att göra er där hemma lite gröna av avund så får vi ju passa på att meddela att vädret är makalöst! Runt 33-35 grader varmt om dagarna, och denna dag var inget undantag. På glassbaren Polar Bear beställde vi båda resans första glass. Förtärandet av dessa kan mycket väl ha kvalificerat sig i Guiness rekordbok 2014 under kategorin ”Snabbast glassätning”. Vi önskar att vi kunde säga att det var glassmakerna som fick vårt ättempo att löpa amok. Det var helt klart en bidragande faktor då glassen var välsmakande men det var hettan som tvingade oss att glupskt sluka dessa glassar i rasande fart. Fridis hade stora bekymmer då hennes glass smälte fortare än vad hon själv hann äta så hennes bägare vart snart överfull = glassen rann över. På alla sidor. Hej kladdigt.se.
Man kan inte se sig mätt på alla vackra vyer i den här staden.
Glassens sötma gav oss i alla fall en rejäl energikick och vi gick nu ner till Southernmost point, den sydligaste punkten i hela USA. Här tog vi självklart ett kort då vi båda för, ja cirka 30 sekunder, fick vara de människor som där och då, just i den stunden, faktiskt var de ”sydligaste” personerna i hela Nordamerika. Längre vart det inte då näste man ivrigt stod och stampade, väntandes på sin tur. Varken Thess eller Fridis kan påstå att känslan var överväldigande – det kändes som vilka andra 30 sekunder som helst.
Sydligaste tjejen i USA!
Sydligaste tjejen i USA!
Väl klara här var det då dags att gå till den andra ändan av ön, tur att ön i sig inte är så bred, för att besöka Mallory Square där massor av människor samlas varje kväll för att njuta av den beryktade solnedgången. Vi var i god tid och kunde även betrakta de olika underhållningsaktörerna som passade på att tjäna några extra dollar. Fridis blick fastnade på den unge jonglören Chase, vars nummer var hett på fler än ett sätt, när han i bar överkropp jonglerade med flammande käglor. Något som inte blev så hett var solnedgången. Vi satte oss tillrätta för att få se detta vackra skådespel, flera omkring oss hade köpt popcorn så som ni kanske förstår var det lite av en biokänsla över det hela. Men tji fick vi. Denna kväll sändes ej ”The Greatest Sunset of them all” utan istället fick vi beskåda en halvdan version där solen lyckades ta vägen förbi en liten ö som låg ute till havs. Istället för ”solnedgång vid havet” fick vi se ”solnedgång bakom ön”...En liten besvikelse, men vi fick beklaga oss för några svenska landskamrater som tagit plats precis vid oss. Lite lustigt är det att vi ända sedan vi ankom till USA har träffat på flera svenskar, bland annat den trevliga familjen på flygplatsen men nu även denna familj från Stockholm. Dessutom skulle det senare visa sig att dessa inte var de sista svenskarna som skulle korsa vår väg, men det får bli en senare historia.
Solnedgångs-antiklimax
På väg hem från solnedgången var vi lite modfällda och kände hur hungern kickade in så vi bestämde oss för att stilla den snabbast möjligast. Längs med huvudgatan i Key West, Duval Street, kryllar det av matställen och snart såg vi ett mysigt ställe som i vår värld såg typiskt amerikanskt ut med sina små röda skinnsäten. Restaurangen kallades ”Johnny Rocket” och vi hann inte mer än sätta oss tillrätta där innan vi fick en upplevelse som enbart kan beskrivas med ”this only happens in America” då personalen helt plötsligt började showdansa till låten som spelades just då – den fantastiska ”You can’t touch this”. Där satt vi med breda leenden och hakorna i knäna och njöt av detta spontana tilltag av människor som verkligen bjöd på sig själva. Det kan ju tilläggas att vissa hade mer talang och ”swag” än andra men alla försökte ända underhålla – även vår tungviktare till servitör.
Kvällen var ung och vi befann oss i Key West så därför gick vi efter maten tillbaka till hotellrummet för att duscha, byta om och göra oss redo för en kväll på stan. Den mest berömda puben på Key West kallas Sloppy Joe’s och var Ernest Hemingways favoritställe. Att ta en drink här var en självklarhet men vi var osäkra på hur mycket party denna legendariska pub hade att erbjuda. Vår oro visade sig vara oberättigad då ett kalasbra coverband hade tagit plats på scenen. Många härliga låtar inom genrerna pop och hippop levererades med stor inlevelse och väl inövade rumpjuck. Såklart jublade vi och inte blev det mindre när bandet drog av Ace of Bace’s gamla dänga ”All that she wants”. Jätteroligt och häftigt med alla dessa svenskreferenser som vi både hör och ser. Tidigare under kvällen hörde vi t ex en trubadur spela ”Save tonight” (Eagle-Eye Cherry). Något som inte var svenskt och som inte heller visste mycket om Sverige var amerikanen med det unika namnet Chris som det blev att vi spenderade kvällen med. 
En lycklig amerikan och två snygga tjejer.
Denna man, jämnårig med oss, kom från Philadelphia och var här på en ”man-trip” med sin bror och far. Fridis tyckte att han såg ut som en ung Richard Gere och som ni då förstår så led inte vi av att ha den här mannens sällskap. Halvvägs in på kvällen slog det honom att dessa två unga fröknar faktiskt kunde kommunicera med varandra annat än på engelska, ett faktum han var mycket fascinerad av. Storebrorsattityd? Nä då… Efter några trevliga timmar bestämde vi oss för att dra oss tillbaka för att ladda för ännu en dag på Key West.
Denna man, jämnårig med oss, kom från Philadelphia och var här på en ”man-trip” med sin bror och far. Fridis tyckte att han såg ut som en ung Richard Gere och som ni då förstår så led inte vi av att ha den här mannens sällskap. Halvvägs in på kvällen slog det honom att dessa två unga fröknar faktiskt kunde kommunicera med varandra annat än på engelska, ett faktum han var mycket fascinerad av. Storebrorsattityd? Nä då… Efter några trevliga timmar bestämde vi oss för att dra oss tillbaka för att ladda för ännu en dag på Key West.
Nu är det snart en vecka sedan ni åkte, tänk så mycket ni redan har hunnit med......vilka upplevelser, äventyr och så många fantastiska ställen ni besöker. Det är helt underbart att läsa eran blogg....love you❤️