Ett hav av blommor...

Istället för klassiska, stående gravstenar hade man valt att låta samtliga ligga ner vilket gav blombuketterna en otroligt mäktig effekt. Här och var svajade stora amerikanska flaggor stolt i vinden och fick oss först att tro att det var en minnesplats för krigsoffer från modern tid. När vi klev ur bilen och gick fram för att betrakta dem närmare förstod vi att så inte var fallet. För den första gravstenen visade sig vara en gemensam för en mor och hennes son. Det fanns en bild på dem båda ingraverad i stenen och åsynen av denna uppenbara familjetragedi var väldigt rörande. Än mer berörda blev vi då vi såg en grav tillhörandes en kille i vår ålder där vänner och familj lagt dit födelsedagspresenter så till och med vi kunde avgöra vilka hans intressen i livet måste varit. I bakgrunden kunde vi höra ett vindspel som satt i ett närliggande träd och spelade för de döda. Och allt detta lämnade ingen av oss oberörd.

Våra spirituella upplevelser denna dag fortsatte när vi äntligen fann den rätta ingången till Bonaventure Cemetery. Det var mäktigt här med men inte lika storslaget som, den förra. En mer traditionell kyrkogård kan man säga. Det som utmärkte sig var amerikanernas sätt att uttrycka sig om sina döda. Här avlöste sig den ena vackra nekrologen, alltså minnesrunan, efter den andra. Osjälviskhet, som att ha hjälpt andra genom exempelvis välgörenhet eller deltagande i krig, verkade vara någonting de skattar högt. Någonting annat vi lade märke till var hur män och kvinnors gravar skilde sig åt. Visst, några av dem hade några 100 år på nacken, men även flera nutida gravstenar visade tydliga skillnader i könsrollerna. Det stod till exempel att kvinnorna var ”beloved” (älskade) medan männen var ”faithful” (trogna). Kvinnorna beskrevs som mammor, systrar, älskade fruar medan männen var fäder, krigshjältar och sina fruar trogna. Som om det skulle vara någon större bedrift? Krigshjältar – sure, men trogna – är det så stort att det måste skrivas med på gravstenen? Borde ju vara en självklarhet, för båda könen såklart fnyste Fridis och Thess instämde i fnyskören. Vi insåg ju hur detta speglade hur samhället då, och tyvärr förmodligen i viss mån ännu, ser på kvinnor som passiva och män som aktiva i sina livsroller. Kvinnan var älskad, mannen älskade. C’mon!

Minnesplatsen för krigsoffer

 

Vi lämnade de döda för att komma till ett mer levande Savannah. Det finns inget annat ställe vi sett som är så charmigt att åka in i som den här staden. Tänk er att man kör in i ett bostadsområde med gigantiska träd som böjer sig ner över gatan och ramar in vägen. Den hängande spanska mossan bidrar definitivt till Savannahs originalitet men också faktiskt till en viss känsla av kuslighet. Inte konstigt att staden är utsedd till ”America’s most haunted”. Här kan man alltså träffa på både levande, döda och tydligen även dem som är mittemellan.

Vi tog även en vända ner till Savannah River igen men inte ens i dagsljus var den speciellt imponerande. Något som imponerade desto mer var lunchen vi inmundigade på ett riktigt fancy ställe kallat Vics on the River. Vi beställde båda in en klassisk Savannah-maträtt, efter kyparens rekommendation. Den skulle, förutom räkor, innehålla något som kallas grit och vad Thess kunde utröna när hon frågade kyparn var att det rörde sig om någonting med ost och majs. Tallrikarna som kom in innehöll något som bäst kan liknas vid en bättre äggröra. Trots att det var vackert upplagt med fräscha utsmyckningar så var vi lite tveksamma. Äggröra? Till lunch?

Denna skepticism försvann hastigt efter första tuggan. Oh my god! Himmelskt gott var det, de kan sina saker här i Södern! Dock blev kyparen helt förskräckt då han insåg att Fridis hällt halva skålen med sås över sin mat innan hon hade ens hunnit provsmaka de lokalt fiskade räkorna. I hans ögon verkade det vara en hädelse mot denna rätt. Detta var inget som oroade Fridis som glatt ryckte på axlarna och tog ännu en tugga. Mums! Då maten var så bra tänkte vi att ska vi någon gång testa en dessert så var det här. Fridis beställde in chokladmousse med hallonsås och rostade pekannötter medan Thess beställde in en odefinierbar trio av peaches. De visade sig vara tre stycken minidesserter i form av en kulglass, en cheesecake och en mjuk kaka. Den bästa av dessa tre var glassen som var den godaste enstaka glasskulan som Thess någonsin ätit. Persikosmaken bara växte fram i munhålan och lämnade en gudomlig eftersmak.

Under eftermiddagen vandrade vi omkring i Historic District för att beundra gamla, bevarade hus och alla dessa märkliga och vackra parkrondeller som i slutändan blev vår största behållning. Självklart blev det även ett stopp vid Chippewa Square, en vy de flesta av er redan har sett i den omåttligt populära filmen Forrest Gump. Detta var platsen där Forrest satt på en parkbänk och berättade om sitt liv, väntades på bussen. När vi kände oss färdiga med sightseeing tänkte vi åka hem vilket visade sig inte vara så enkelt. Vi kunde inte hitta platsen där vår bil stod parkerad. Detta var en erfarenhet mycket bekant för Fridis medan Thess förfasades över att hennes GPS-hjärna än en gång hade malfunction. Damn this city. Lost in Savannah – again. Efter att ha irrat runt en bra stund sträckte slutligen Gud ut sin hand till oss då hen skickade en till synes mycket kyrklig dam vår väg. Hon googlade med van hand smidigt fram vår destination och skickade oss på rätt väg. Man får tacka!

Vi åkte hem och gjorde oss redo för ett strandbesök på Tybee Island som ligger några mil utanför Savannah. På vägen ditt fascinerades vi återigen av roliga vägskyltar, denna gång varnandes för ”Turtle crossing”. Cirka klockan 17 anlände vi till stranden som var fin men inte alls på samma nivå som Vilano Beach i St. Augustine. Fridis solade en stund medan Thess sprang en tur längs med stranden. Vi badade sedan tillsammans i de extremt höga vågorna, över två meter höga. Precis när vi hade kommit upp ur vattnet händer det som man aldrig tror ska kunna ske. Några killar, som tidigare badat intill oss, sprang fram till en kvinna vars unga son fortfarande var i vattnet, och sa till henne att genast be sonen komma upp. Det märktes med en gång att stämningen förändrades och vi förstod allvaret när en av killarna till och med sprang ut i vattnet för att hjälpa kvinnan att få in sin son. Vad var det som var på gång? Thess lyckades snappa upp ord som haj och fena från de upprörda killarna och vi förstod då att de hade sett en haj nära strandkanten. Frida (med sin gamla hajskräck från tonåren i bagaget) fick panik och Thess tyckte mer att det var intressant - ”Det finns alltså hajar i havet, hm”. Mamman till pojken tog det hela till en början med ro då det vanligtvis kryllar av delfiner i dessa vatten. Plötsligt fick Fridis syn på ”fenan” och fick ännu mer panik. Det där var definitivt inte en delfin! Alla stod och spanade med skräckblandad förtjusning på det odefinierbara djuret som befann sig mycket nära strandkanten. När också Thess fick se ”fenan” reagerade även hon på den ljusa persikofärgen, nästan kroppsfärgad. För en minut blev vi än mer iskalla – tänk om det var ett lik i vågorna? Efter några nervösa ögonblick ropade en man att vi alla kunde andas lugnt eftersom det hemska odjuret bara var en av alla de havssköldpaddor som lägger sina ägg på dessa stränder. Puhh… tack gode gud! Spännande var i alla fall hela situationen och lyckan över att det inte var en haj var stor. Nu kan Fridis fortsätta bada lugnt! Semestern är räddad!

Väl hemkomna till hotellrummet så beslöt vi oss för att även denna kväll ta det lugnt och istället för att gå ut i Savannah så besökte vi Waffle House som låg granne med vårt hotell. Det verkade vara en stor kedja eftersom vi sett många utmed vägarna och Fridis trodde att det var ett klassiskt amerikanskt matställe - tills vi satte oss ner och Thess läste skylten vid bordet som berättade att Waffle House hade funnits i hela TVÅ år. Mycket historiskt stället – not. Maten var jättegod och servitrisen kanontrevlig. Imorgon drar vi vidare mot nästa södernstad, Charleston.

See you there!