Idag är det en vecka sedan vi lämnade Sverige och vi får nypa oss i armarna för att vara säkra på att vi inte är kvar i nattdrömmen, fast på ett sätt är vi ju faktiskt i just drömmarnas land. Då vi lade oss sent föregående kväll tog vi en lugn morgon och förmiddag och vid lunchtid tog vi sats och lämnade Saint Augustine för att bege oss mot Savannah. En stad som vi var väldigt nyfikna på och ”eager” att komma fram till i rimlig tid. Framför oss hade vi ca 3 timmar i bil men då vägarna är raka och hyfsat snabba så är det ingen sträcka som på något sätt är jobbig att köra, tvärtom. Vi bloggar och lyssnar på våra Road trip-spellistor från Spotify samtidigt som vi njuter av de naturvyer vi får se längs med vägarna. För att inte tala om alla underhållande vägskyltar. Vi är verkligen i landet Storebror. Här lämnas inget åt slumpen. Att människor kan tänka själva verkar vara en orimlig tanke, oavsett vilken stat vi befinner oss i.

Just nu samlar vi på, enligt oss, roande vägskyltar. Vanligt förekommande är dessa; ”State law - Fasten seat belts” eller ”Buckle up – it’s the law”. Det intressanta är att man nöjer sig inte med att bara ge information på dessa vägskyltar utan allting understryks med den hotfulla uppmaningen; ”It’s the law” alternativt ”State law”. Betoningen ligger inte på att det är fel att inte följa skyltarna, utan det är olagligt – snacka om skrämselpropaganda. Hot om lagbrott, effektivt som attan. Vi fnissar och tycker att det är hellustigt, men som någon amerikan kommenterade när vi nämnde detta fenomen; tydligen har någon, någon gång i tiden varit korkad nog att göra det fel de nu varnar för. På McDonalds satt stora skyltar vid drickaautomaterna som förtydligade att den fria refillen enbart gällde vid detta besök, och inte vid senare besök. En självklar sak för de flesta – men tydligen inte för alla.

Vek oss av skratt gjorde vi även då vi passerade ännu en av alla dessa vägarbeten som tydligen skall pågå. Vi ser aldrig en enda människa utan bara avspärrningarna, möjligen jobbar de nattetid? Här upplyses vi av stora orange skyltar, i god tid, att det är ”road work ahead”. Vilket i sig inte är konstigt på något vis. Sen följer skylt efter skylt med den ena uppmaningen efter den andra, t.ex. sänk hastigheten för här är fortkörningsböterna dubblerade om vägarbetare befinner sig på vägen. Inte så konstigt det heller. Men med bred söder accent kan vi även riktigt höra hur nästa vägskylt låter, som en röst från ovan: ”Let ’em work – let ’em live”.

En annan trevlig upplevelse vi fick erfara på vår väg mot Savannah var ett klassiskt amerikanskt matställe – Dennys. Vi trodde först det enbart var snabbmat som gällde det men det visade sig vara en jättecharmig diner som bjöd oss på god mat OCH superbra WiFi.

Efter lunchen var det bara 30 minuters körning till Savannah och då vårt boende, Best western, låg i utkanten av staden svängde vi in där först och lastade av våra saker. Efter en snabb blick i rummet insåg vi att detta skulle bli vårt hittills sämsta boende under resan, därmed inte sagt att det var dåligt men helt klart inte lika fint och fräscht som de andra vi fått njuta av. Efter den lilla besvikelsen var vi ivriga att ge oss ut och utforska denna söta södernstad vi nu hamnat i. Eftersom att Thess hjärna vanligtvis brukar fungera lika bra som en GPS tänkte vi freestyla lite och försöka hitta in till Downtown Savahanna genom att gå på lite feeling. Ni vet, använda den där berömda magkänslan. Hur svårt kan det vara? Mycket svårt visade sig. Helt hopplöst. Efter att ha virrat runt en bra stund lyckades vi tillslut ta oss ner till Downtown. Yes! Äntligen hade vi funnit stadskärnan och här borde det vara lätt att navigera runt. Men nej, här uppstod nästa problem. Tydligen har någon gammal sate planterat in i våra ögon mycket märkliga ”parker”, i för oss helt ologiska mönster. Förvirringen var total. Efter mycket möda och stort besvär, och en och annan detour, fann vi äntligen vår väg till vårt mål; Forsyth Park.

Bilen parkerades vid vägkanten och det visade sig vara gratis. Yey, love Savannah! Denna park var avsevärt större än de andra vi susat förbi och hade stora grönområden varvat med diverse statyer, fontäner och inte allra minst de för Savannah typiska mossbeklädda träden. Spansk mossa för att förtydliga som är hänförande vacker och sträcker sig ner från grenarna och skapar en sällan skådad lummighet.

 

 

 

Parkrondeller!

Söderns charm började definitivt pulsera i våra hjärtan. Pulsen ökade än mer då vi insåg att det skulle inledas baseballträning mitt i parken. Ett gäng grabbar i ”20-årsåldern” som var precis så där välbyggda och sportiga som man ser på film stod i bar överkropp med flexade muskler och peppade varandra inför träningen. De stirrade på oss för att vi pratade lustigt. Vi stirrade på dem för att…ja, ni förstår! Det må låta som att vi generaliserar stort, men vår största fascination ligger just i det faktumet att mycket av USA är faktiskt precis som på film. Dessa grabbar var utomordentligt bra exempel på detta. Vid det här laget rann svetten på oss, inte bara beroende på de unga männens bara bringorna, faktiskt, utan även på grund utav att det var olidligt varmt. Högsta temperaturen hittills på resan – 104 F – 40 grader Celsius. Den ni! Då är det gott att hoppa in i en bil med AC, en bil som dessvärre hade stått olagligt parkerad blev vi varse om när vi kom tillbaka efter parkbesöket.  Inte var det någon gratis parkering här inte, Fridis hade bara missat betalautomaten i ivern att få komma igång med vår utforskning av Savannah. Ibland har man tur!

Fridis beundrar den spanska mossan.

Kvällen spenderades med att testa det kulinariska utbudet som vi hört så mycket gott om. I jakten på ett bra matställe tog vi oss ner till vattnet, Savannah River. Inte blev vi jätteimponerade, vi har blivit bortskämda med så mycket vackrare vattenvyer så vi bestämde oss för att ta en titt i dagsljus dagen därpå. Istället traskade vi vidare till det mer centrala stället Moon River. Dock visade det sig att deras specialitet var – öl. Efter att den snygga persiska kyparn glatt rabblat upp alla olika ölsorter detta ställe hade att erbjuda, en imponerande mängd förstod även vi, så fick vi upplysa honom om att vi inte lärt oss uppskatta denna gyllene dryck ännu. Vi vågade ändå stanna och blev inte besvikna. Vi fick ännu en trevlig kväll med vår trevlige kypare som visade sig ha en viss svenskanknytning då han delat rum på college med en kille från Uppsala. Han försökte glänsa (läs: jaga mer dricks) genom att googla fram artighetsfrasen ”tack och god natt” på svenska. Det föll dock platt eftersom han själv tyckte det var på tok för likt amerikanskans ”thanks and goodnight”. Så han var ändå tvungen att fråga oss i slutändan. Vi dricksade ändå.

Kvällen avslutades med mätta magar och en tappad klack för Thess del så någon svängom i Savannahs nattliv blev det inte denna gången. Istället ägnade vi kvällen åt lite research inför morgondagens sightseeing i denna vackra stad. Vi blev då varse om att det faktiskt fanns en logik mellan alla småparker vi åkte förbi tidigare under dagen. Tydligen hade en gubbe vid namn Oglethorpe planerat hela stadskärnan så att alla huvudgator var helt parallella och med lika många parker, eller rättare sagt rondeller som vi nu förstod att det var, på lika långt avstånd från varandra. Hela Savannahs stadskärna bildar alltså ett perfekt uträknat matematiskt mönster. Tänk er ett rutblock. Hmm…vad säger det om våra matematiska skills?