Ni TV- och filmnördar känner igen just denna vy då flera inspelningar skett här, t.ex. en av Fridis favoritfilmer The Notebook men också vår tonårstids käraste tv-serie Nord och Syd. Här kan fascinationen för den amerikanska södern mycket väl ha tagit sin början för dessa två fröknar.

Förväntningar hade vi således och det är en underbar känsla som infinner sig när man inser att de inte bara infriats, utan överträffats. Allén och huset som idag står på Boone Hall Plantation var så vackra. Vi inledde således vårt besök med en fotosession och hoppades på bilder som kan förmedla plantagens enastående omgivningar.

 

Det visade sig dock att Fridis denna dag befann sig ”in the dark”, vilka kort vi än tog så blev det mörkt och konstiga skuggor. Thess blev bra på de flesta och Thess själv tyckte ju, ödmjukt som alltid, att det
självklart det måste bero på att hon själv är ”the light”. Denna kommentar gjorde dock Fridis nervös; för om Thess skulle vara definitionen av ”the light” – vad fasen skulle då ”the dark” vara för något!?!

Överens kom vi i alla fall över att försöka få Fridis ” out of the dark, and in to the light”. Ni får väl avgöra om vi lyckades till slut!?

 

 

Omgivningarna kunde vi spana in själva men i entréavgiften ingick även vissa guidade turer, så vi tog en tur i boningshuset men också en runt ägorna. Vi inledde med husturen och självklart frågade vår guide var vi alla kom ifrån – när alla fått svara – och vi fått några ”Åhh” – ”Ahh” – ”Ohh” för vårt ursprung, replikerade Fridis även stolt ”We win!”, vilket drog ned skrattsalvor.

Husturen var toppenbra medan vår tur runt ägorna kanske inte hörde till dagens höjdpunkt då vår guide var en gaggig gammal farbror som mest satt och mumlade för sig själv. Vi fick därför roa oss själva där vi satt längst bak i denna guidebuss och spanade istället på de vilda djur som sades vandra på dessa ägor. Vid dammarna kunde vi utröna hur farbrorn varnade för de alligatorer som lever här. Thess hade kameran i högst hugg och först såg vi bara fågel efter fågel, lagom spännande. Men! Precis när vi lämnade det sista vattentillhållet såg Thess hur något rörde sig vid ytan. En liten, kanske 30 cm lång, baby gator, kikade upp och vi kunde jublande checka av alligators på listan över exotiska djur. Strax därefter lyckade även Fridis se en av alla de ormar som farbrorn även varnade för. Den låg precis vid väggrenen, med halva kroppen utanför, och ringlade kvickt iväg när vi närmade oss. Enligt Fridis en ”a black mamba”- at least. Eller åtminstone i alla fall 5 cm bred. Det ni.

Efter bussturen satte vi oss tillrätta för att avnjuta vad vi trodde skulle vara ett skådespel över hur de slavar som levt och arbetat på plantagen, hade haft det. Det visade sig vara helt fel. Det blev en 30 min monolog av en kvinna vars släktingar en gång i tiden hade slitit just här. Hon varvade sitt berättande med sånger vilket till en början var intressant men jisses, vi är pedagoger. Efter 15 min ade till och med vi svårt att hålla uppe koncentrationen, vilket var synd då hennes berättelser om det förgångna är viktiga att höra och få förståelse för.

Sista besöket vid plantagen fick bli vid ”Cotton dock” – bryggan där man tidigare skippat iväg plantagens råvaror som t.ex. bomullen de odlade. Vi kikade även in i de slavhusen som än stod kvar, dessa tegelbyggnader på ett ca 20-30 kvm stort rum var dock rena lyxboende då de dels var gjorda av väderbeständigt tegel (samma tegel som slavarna skapat även här) samt enbart för de slavar som hade för plantageägaren viktiga arbetsegenskaper, speciella skills. Till exempel blev de slavar som arbetade i själva bostadshuset eller som t.ex. smed eller skomakare etc. priviligierade nog att bo i dessa stugor. Övriga rena ”arbetsslavar” som arbetade ute på fälten fick trängas tillsammans i byggnader med mycket lägre standard. Så låg att de inte längre står kvar idag utan har rasat samman.

Sen eftermiddag lämnade vi till slut plantagen och besöket berikade oss på flera sätt, dels fick man en större insikt i slavarnas förflutna men också en förståelse för hur undertryckt de svarta än gång varit, och i viss mån än är. I slavstugorna fanns tidslinjer över slavarnas historiska utveckling och valet av Barack Obama som president omnämndes flera gånger, först nu förstår man hur stort det faktiskt är för den amerikanska befolkningen. Det är verkligen ett land som fascinerar oss, det må inte vara nationsmässigt och historiskt sett lika gammalt som stora delar av övriga delar av världen men likväl har här hänt så mycket.

Tillbaka en sista gång kom vi till vårt motell i Charleston och förberedde oss för ytterligare ett restaurangbesök, dock denna gång i Downtown Charleston. För det skulle väl inte kunna gå fel? Eller? På vägen till Downtown lyckades vi ännu en gång ta en detour, och ännu en gång körde vi över Arthur Ravenel Bridge. Yep. We sure do like that bridge!

 

Lite absurt så hamnade vi på samma väg vi hamnat på tidigare den dag och befann oss i samma område som den där marinan vi ätit vår brunch på. Ve och fasa! Vi rattade direkt runt och körde fortast möjligaste i helt motsatt riktning! Dit ville vi INTE igen. Nu låter det som vi var lika lost som i Savannah men ingen fara, vi har kommit förvånansvärt rätt nästan på hela vår resa, så vi är stolta över våra, eller borde vi säga GPS-tantens skills?

Väl i Downtown Charleston hittade vi en italiensk restaurang som såg trevlig utan så här slog vi oss ned. Menyerna förstår vi inte alltid fullt ut men frågar oss fram och går lite efter mottot; hur fel kan det bli? Till förrätt fick Thess en färggrann och fräsch fruktkompott medan Fridis beställde in lite calamaris. Jorå. Bläckfisk fick hon då sannerligen. Några avskurna råa bläckfiskbitar men också en fullskalig sådan som stirrade tillbaka på Fridis med tom blick. Yajk!

 

Fridis fick dock revansch till huvudrätten då hon äntligen fick resans första Carbonara! Thess gick på kyparens rekommendation och fick en urtråkig tomatsåsvariant som tyvärr var allt annat än smakrik. Detta var helt enkel inte Thess matdag. Vi får vara glada över alla de bra dagar vi haft sen vi kom hit så Thess var inte alltför nedstämd, bara lite hungrig. Fridis var både mätt och belåten och än mer tillfredsställd blev hon då vi till och med hann hem i tid för att se veckans avsnitt av "Keeping up with the Kardashians". Vissa rutiner bör man ej rucka på!

Tack och god natt!