Blue Ridge Parkway - part 1
Blowing Rock – the city that blew us away!
Måndag den 30 juni. Vi har nu varit på resande fot i 12 dagar och när vi denna morgon checkade ut och lämnade Charleston var det faktiskt med visst vemod. Detta är en stad som är något alldeles särledes, hit kommer vi igen i framtiden och vi uppmanar er, våra kära läsare, att göra detsamma.
Nu styrde Fridis kosan rakt västerut och rattade tålmodigt vår lilla Fiesta de nästkommande 4 timmarna längs med interstaten. Tvåfiligt och inte alltför mycket trafik, men inte heller de mest spektakulära omgivningarna. Vi skulle snart bli bortskämda med mer anmärkningsvärda vyer, det kan dock tilläggas att dessa vägar, dessa Interstates som tar dig från den ena staten till den andra, än så länge visat sig vara ganska lummiga. Till exempel kunde vi inte se mötande trafik då den doldes av de höga, grönskande träden som var planterade mellan de båda färdriktningarna. Inte oss emot, vi känner oss hemma i skogen.
Målet för dagen var att ta oss upp mot den passage som kallas ”Blue Ridge Parkway”. Vi visste när vi planerade hemma i Sverige att vi skulle ha en sisådär 80 mil från Charleston till Washington och hade därför tänkt lägga in ett stopp vid Nort Carolina’s Outer Banks. Dock hade den rutten inte lämnat mycket tid över för att verkligen hinna se Outer Banks utan vi hade kommit sent, och fått lämna tidigt. Fridis lyckades därför nosa upp en annan rutt som vi istället bestämde oss för att ta. Här skulle vi nämligen ta oss till bergen och köra längs med svindlande höjder. Ska vi ändå köra en himla massa mil kan vi ju passa på och få njuta av en vacker utsikt tänkte vi! Det visade sig vara helt rätt beslut. Visst. Vår lilla Fiesta fick stånkande pressa på bra för att ta sig upp för dessa lutningar, för det visade sig att vi verkligen skulle UPP i bergen.
Strax efter lunch stannade vi i samhället Asheville och tog en snabblunch på Subway och passade på att tanka vår nu ganska törstiga Fiesta. Fridis gick in för att be expediten öppna bensinpumpen och deklarerade glatt när hon kom tillbaka att den kvinnliga expediten varit SÅ trevlig. När Fiestan var fulltankad och det var dags för betalning följde Thess med in för att bevittna denna urtrevliga människa. Det Fridis tyckte var trevligt tyckte Thess var lite skrämmande, var expediten inte lite hög? Svaret fick vi aldrig reda på utan avlägsnade oss efter att vi fått lite direktioner om vilken riktning vi skulle bege oss åt för att hamna på the Blue Ridge Parkway.
Fridis har varit vår väderexpert och kollar dagligen väderprognoserna och det är helt osannolikt vilken tur vi haft! Visst, här har det utlovats både regn och lite mulet och visst det har faktiskt varit timmar då detta väder har uppenbarat sig. Vi har dock inte drabbats på något sätt utan lyckats tajma in så vi antingen kört bil eller befunnit oss på hotellrummet. Det var samma sak när vi besökte Boone Hall, då sprack vädret upp när vi anlände och när vi lämnade plantagen hopade sig molnen återigen. Flax! Samma upplevelse fick vi när vi började köra på Blue Ridge Parkway. Regnet hängde i luften men de regntunga molnen tog sig vidare och vi kunde njuta av utsikten, högt över de trädbevuxna dalarna.
Till en början stannade vi vid varenda utsiktspunkt men insåg snart att det inte skulle bli hållbart i längden så efter ett tag stillade sig WOW-känslan och vi kunde köra vidare mot vårt nattstopp. Den blå himmeln ersattes av tjocka moln och vi förstod att lite väta skulle vi allt ändå få vara med om denna dag. Först kom dimman, sen kom regnet, men vad sjutton, lite mysigt var även det att få köra i dessa berg på regnvåta vägar. En utmaning om inte annat! Tro nu inte att det fanns vägräcken längs hela denna slingriga, smala bergsvägg...Vi tror nog att de flesta av er där hemma kanske skall vara glada över att inte veta var vi har kört någonstans...
Vi hade kommit en bit, cirka en tredjedel, längs med BRP som skulle ta oss nästa ända fram till Washington nästkommande dag, när vi då slutligen nådde den lilla staden Blowing Rock. Här hade vi vårt boende bokat för natten och vi önskar så att fler skulle få se vad vi får se. För här, mitt ute i ingenstans, längs med denna ödsliga naturväg fanns ett litet samhälle som bestod av en enda huvudgata. Men vilken huvudgata sen! Urcharmigt med vackra byggnader och originella små butiker. Bättre ställe att stanna på hade vi aldrig kunnat hitta. Vi checkade in på vårt Holiday Inn Express och insåg att vi faktiskt hade någon timme kvar innan mörkret skulle lägga sig. Vårt boende var även riktigt nära den sevärdhet som gett namn åt just staden, nämligen ”the Blowing Rock”. Vi körde snabbt dit och precis vi entrén stötte vi ihop med ytterligare en trevlig amerikansk familj där det visade sig att mannen hade besökt Sverige flera gånger. Framförallt Norrland där han jagade älg. Där ser man!
Vi betalade några ynka tior i inträde och trots att det är en ganska liten sevärdhet kunde vi återigen njuta av en vacker utsikt och den klippformation som utnämnts till just ”The Blowing Rock”.
Här fanns det en indiansk sägen om hur en man slängt sig utför just denna klippa. Varför undrar ni? Kärleksbekymmer såklart. Fridis och Thess är dock inte riktigt där än, kanske tur att vi båda har höjdskräck och får svindel bara vi närmar oss dessa bergavsatser som är utan räcken.
Måndag den 30 juni. Vi har nu varit på resande fot i 12 dagar och när vi denna morgon checkade ut och lämnade Charleston var det faktiskt med visst vemod. Detta är en stad som är något alldeles särledes, hit kommer vi igen i framtiden och vi uppmanar er, våra kära läsare, att göra detsamma.
Nu styrde Fridis kosan rakt västerut och rattade tålmodigt vår lilla Fiesta de nästkommande 4 timmarna längs med interstaten. Tvåfiligt och inte alltför mycket trafik, men inte heller de mest spektakulära omgivningarna. Vi skulle snart bli bortskämda med mer anmärkningsvärda vyer, det kan dock tilläggas att dessa vägar, dessa Interstates som tar dig från den ena staten till den andra, än så länge visat sig vara ganska lummiga. Till exempel kunde vi inte se mötande trafik då den doldes av de höga, grönskande träden som var planterade mellan de båda färdriktningarna. Inte oss emot, vi känner oss hemma i skogen.
Lummig och grönskande Interstate
Målet för dagen var att ta oss upp mot den passage som kallas ”Blue Ridge Parkway”. Vi visste när vi planerade hemma i Sverige att vi skulle ha en sisådär 80 mil från Charleston till Washington och hade därför tänkt lägga in ett stopp vid Nort Carolina’s Outer Banks. Dock hade den rutten inte lämnat mycket tid över för att verkligen hinna se Outer Banks utan vi hade kommit sent, och fått lämna tidigt. Fridis lyckades därför nosa upp en annan rutt som vi istället bestämde oss för att ta. Här skulle vi nämligen ta oss till bergen och köra längs med svindlande höjder. Ska vi ändå köra en himla massa mil kan vi ju passa på och få njuta av en vacker utsikt tänkte vi! Det visade sig vara helt rätt beslut. Visst. Vår lilla Fiesta fick stånkande pressa på bra för att ta sig upp för dessa lutningar, för det visade sig att vi verkligen skulle UPP i bergen.
Från det gröna, upp i bergen, på väg mot Blue Ridge Parkway!
Fridis har varit vår väderexpert och kollar dagligen väderprognoserna och det är helt osannolikt vilken tur vi haft! Visst, här har det utlovats både regn och lite mulet och visst det har faktiskt varit timmar då detta väder har uppenbarat sig. Vi har dock inte drabbats på något sätt utan lyckats tajma in så vi antingen kört bil eller befunnit oss på hotellrummet. Det var samma sak när vi besökte Boone Hall, då sprack vädret upp när vi anlände och när vi lämnade plantagen hopade sig molnen återigen. Flax! Samma upplevelse fick vi när vi började köra på Blue Ridge Parkway. Regnet hängde i luften men de regntunga molnen tog sig vidare och vi kunde njuta av utsikten, högt över de trädbevuxna dalarna.
Elev 5230 - många elever? Näe, stigningen såklart! :P
Fridis spanar men ser detsamma; gröna berg så långt ögat når!
Till en början stannade vi vid varenda utsiktspunkt men insåg snart att det inte skulle bli hållbart i längden så efter ett tag stillade sig WOW-känslan och vi kunde köra vidare mot vårt nattstopp. Den blå himmeln ersattes av tjocka moln och vi förstod att lite väta skulle vi allt ändå få vara med om denna dag. Först kom dimman, sen kom regnet, men vad sjutton, lite mysigt var även det att få köra i dessa berg på regnvåta vägar. En utmaning om inte annat! Tro nu inte att det fanns vägräcken längs hela denna slingriga, smala bergsvägg...Vi tror nog att de flesta av er där hemma kanske skall vara glada över att inte veta var vi har kört någonstans...
In i dimman - scary!
Vi betalade några ynka tior i inträde och trots att det är en ganska liten sevärdhet kunde vi återigen njuta av en vacker utsikt och den klippformation som utnämnts till just ”The Blowing Rock”.
Inga förbud, bara förmaningar! Thess like!
Thess sitter säkert på The Blowing Rock - inga flygturer här inte!
Efter att beundrat utsikten här tog vi oss in till stadens ”centrum” och besökte kvällens mest välbesökta restaurang med det fantasifulla namnet ”Town Tavern”. Återigen riktigt god mat, Thess åt en Caesar Chicken Wrap som inte var av denna värld medan Fridis blev lite mer frustrerade över sina buffalo wings, inte för att de smakade illa, tvärtom. Det gick inte tillräckligt fort att äta dem utan att det blev både meckigt och ja, ni vet, kladdigt. Kaloriintaget på denna resa är inte nådigt men vi intalar oss hela tiden att vi faktiskt är ju på semester. Sen att vår råkar pågå i närmare sex veckor är ett faktum som vi i stunden väljer att bortse från. Därför beställde vi in en Brown Sundaeoch jisses Amalia. En varm, kladdkakeliknande gigantisk kaka med tillhörande supergod vaniljglass. Hello there heaven! Fullproppade lämnade vi restaurangen och när vi passerade dess uteservering fick Thess rysningar. För där satt en ung man med den skönaste countrystämma ni kan tänka er och ja, det må låta löjligt, men det händer något i hjärta och själ när man stannar upp och uppfylls av en härlig känsla att befinna sig i nuet. Att få stå där på trottoarkanten, i sommarvärmen och lyssna. Att inse att så här lever man. Nu och här. Vi får glänta på denna dörr för en kort, kort stund men vi skulle båda ljuga om vi inte erkände att det föder fram en mersmak. Vi är allt lite förälskade.
Efter att maten landat lite så begav Thess sig ut på en löptur och det säger väl en hel del om hur liten denna stad är när hon 40 minuter senare och gissningsvis cirka 7 kilometer senare har hunnit springa till centrum, fram och tillbaka längs med huvudgatan men också en kort vända i utkanten innan hon åter vände kosan mot motellet. Litet, men oerhört charmigt är vårt utlåtande om Blowing Rock. Go there!
Gammalt och rustikt - vackert som attan!
Fiestan! Vår tappre kämpe! <3
Efter att maten landat lite så begav Thess sig ut på en löptur och det säger väl en hel del om hur liten denna stad är när hon 40 minuter senare och gissningsvis cirka 7 kilometer senare har hunnit springa till centrum, fram och tillbaka längs med huvudgatan men också en kort vända i utkanten innan hon åter vände kosan mot motellet. Litet, men oerhört charmigt är vårt utlåtande om Blowing Rock. Go there!
Stereon på högsta volym uppför hoppas jag Frida?! Kram evis